början på en vecka.
Jag gick och la mig på en väldigt bra tid igår, ändå. Klockan var inte ens 00.30 och jag la ifrån mig mobilen och kröp ner i det fläckvis varma täcket som nova så snällt värmt upp för mig. Hon låg sådär jobbigt i mitten av sängen, så som katter gör. Jag fick liksom knöa mig in runtom henne, gav henne en puss på huvudet och sa godnatt. Av någon anledning vill hon alltid tvätta min hand, varje kväll är det i princip likadant, det kittlas alltid och jag bad henne sluta, men det gör hon ju aldrig. Istället tryckte hon upp sin svans i ansiktet på mig och jag blev stressad, som vanligt.
Problemet är bara att jag hade varit stressad hela dagen. Mamma dammsög hallen tidigare på dagen och jag, som försökte gömma mig från ljudet inne på mitt rum, fick panik av dånandet. Det blev inte precis bättre heller när nova skulle berätta hela sin livshistoria just i det ögonblicket eller att mamma och pappa skulle prata med varandra under tiden hon dammsög. Höga ljud, klarar fortfarande inte av det.
Jag skrev till Michal vid 02, där försökte jag mena att jag bara mår såhär för att jag varit sjuk, att jag får skita i klumpen i bröstet och låtsas som ingenting. "Mår jag inte bättre när jag kommer hem imorgon från skolan, då kontaktar jag psyk igen" sa jag. För jag vet ju själv att det bara blir värre ju mer isolerad jag är. Jag lät mig själv gråta, sen somnade jag med novas rygg tätt pressat mot min axel.
I skolan pratade vi om Olof Palme, historierna som alltid kommer tillbaka till en. Jag tänkte hela natten på hur jag vill bort härifrån, hur jag inte passar här men att jag någonstans ska skapa den plats jag hör hemma. Läste någonstans att människor som inte passar in är de som ska förändra världen. Jag vill tänka att jag hör till den kategorin, eller iallafall en del av den värld som förändras. Mer Palme påvägen bort mot kontoret, du kan gå på vatten, du kan lösa krisen, du kan bjuda på kakor
till dom fattiga.
Just nu dånar mitt huvud, jag får alltid huvudvärk.Tror det beror på sömnbristen. Men tänker att jag ska bjuda på lite kakor.
Problemet är bara att jag hade varit stressad hela dagen. Mamma dammsög hallen tidigare på dagen och jag, som försökte gömma mig från ljudet inne på mitt rum, fick panik av dånandet. Det blev inte precis bättre heller när nova skulle berätta hela sin livshistoria just i det ögonblicket eller att mamma och pappa skulle prata med varandra under tiden hon dammsög. Höga ljud, klarar fortfarande inte av det.
Jag skrev till Michal vid 02, där försökte jag mena att jag bara mår såhär för att jag varit sjuk, att jag får skita i klumpen i bröstet och låtsas som ingenting. "Mår jag inte bättre när jag kommer hem imorgon från skolan, då kontaktar jag psyk igen" sa jag. För jag vet ju själv att det bara blir värre ju mer isolerad jag är. Jag lät mig själv gråta, sen somnade jag med novas rygg tätt pressat mot min axel.
I skolan pratade vi om Olof Palme, historierna som alltid kommer tillbaka till en. Jag tänkte hela natten på hur jag vill bort härifrån, hur jag inte passar här men att jag någonstans ska skapa den plats jag hör hemma. Läste någonstans att människor som inte passar in är de som ska förändra världen. Jag vill tänka att jag hör till den kategorin, eller iallafall en del av den värld som förändras. Mer Palme påvägen bort mot kontoret, du kan gå på vatten, du kan lösa krisen, du kan bjuda på kakor
till dom fattiga.
Just nu dånar mitt huvud, jag får alltid huvudvärk.Tror det beror på sömnbristen. Men tänker att jag ska bjuda på lite kakor.